Jag har väldigt väldigt länge nu kännt hat och agg mot dig...och nu när det är över...på något sätt bara försvann det,
allt som gjort så ont fanns där inte längre och allt lyckligt hittade vägen genom mitt hjärta!
Allt jag kunde tänka på var T.ex. när du för första gången åt Mcdonalds och du tyckte det var så "förtjusande"! Sen fick jag se en bild på dig som var en månad gammal och först kännde jag inte igen dig alls och det känndes som en främling på bilden, du hadde tynat bort.
Men det fanns en sak jag kännde igen hoss dig som fortfarande efter alla dessa åt är kvar och det var de där svarta, iskalla ögonen fyllda av hat och girighet som borrar genom ens själ och de fina minnena försvann...Och jag var glad att jag inte hadde fällt en ändå tår, jag började förstå! Jag förstod din älsta son, jag förstog mamma, jag förstod lättnaden, jag förstod hur han måste ha känt och jag förstod våran ilska när du styrde och stälde och inte lät honnom vara med sin familj, in i det sista ville du vara den som hadde kontrollen över honnom! Och du vann! känner mig lessen över att det blir det minnet jag tar med mig av dig! Och jag tror inte folk värkligen har förstått när jag sagt att odskan själv det är du...Och om jag nu skulle fälla en tår blir det inte för dig utan för dem du har sårat...specielt honnom!

Kanske låter som en bitch nu men ni har inte hela historien//Sofia